Alla kommer nog till en speciell punkt i livet, då de inser, att allt va förgäves, det mesta var en lögn, inget tjänade något till, ingen förstod det, ingen brydde sig heller, och Ingen kommer att minnas det.
jobbigt för vissa, skönt för andra..


Jag personligen skulle nog sakna spänningarna som skapas, när allt är nära att brista - men varför inte pressa det liiiiite längre?

Jag tror jag skulle  smälla av, om det för en gångs skull funkat efter det..


NU ska jag till stockholm, ADIOS - Elsa