Lördagskväll
Du fattar inte riktigt va?
du fattar inte att du inte kan ta mig om midjan när vi pratar?
du fattar inte att du inte kan viska?
du fattar inte att du inte kan ta mig i handen och dra mig över halva rummet?
du fatttar inte att du inte kan göra som vi alltid gjort?
du fattar inte att du är så långt ifrån mig nu, nästan på andra sidan jorden..
jävla nöt!
du fattar inte riktigt hur det känns liksom.
att vara den som står kvar på andra sidan gatan, nästan överkörd av en röd saab 93..
Måndag
igår skrev jag en text på fem a4-sidor..
FEM A4-SIDOR!! fattar du hur mycket det är!
Can not understand my mind
write my name all over some blank sheets
kiss my arms
whisper to my pillow
"i am allowed"
I tried my best
I stamped on my own feet
oh purple little ghost inside of me
************************************
Jag vill inte ha NÅGRA kommentarer på det jag kommer säga nu, för det är så sjukt bara
Det känns som om jag vill dö
fast jag tror inte jag vill det
Det känns som om jag skulle må bättre av att knarka
men jag tror inte jag vill det heller
Det känns som om jag lyckas missa bilar i hög hastighet för ofta
men jag tror inte jag kommer bli överkörd
det känns som ett stort tåg har kört över mig
och så är det nog också
Det känns som jag vill dö
och ibland känns de som att det är min största sanning
och fy skäms vad egotrippat, omoget och instabilt sagt Elsa
Men vad ska jag annars säga?
allt annat känns så uppmålat, sminkat och fult
är det inte bättre, att då erkäna att "visst, ibland så önskar jag att jag vore död.."
är det inte bättre att visa att man har ont? Än att försöka dölja det, spela lite hjälte, och sen.. dö ändå?
Jag tycker det
sicko
och nu menar inte jag i huvudet, utan i min mage - går det så jävla RUNT
det känns som om jag har stått vid denna äckliga jävla klippan i en evighet ( ja ungeför sen den 15 juni 2005)
och velat hoppa för att dö hela tiden, men aldrig vågat.
och nu, känns de som någon knuffat mig ut för den klippan, men istället för att dö, så bara viner jag ner mot någonting och det är bara lite obehagligt, men mer kittlande!
fan då, jag skulle ju inte
falla
utför den jäkla klippan
TISDAG
jag ska jobba imorgon och det finns inget jag kan göra åt att jag inte somnar på ett par timmar ännu, och det är faktiskt inte mitt fel. seriöst.
jag slutar på lördag på kmitt job och jag har en viss ångest för det förstör så mycket
jag vill sluta dagdrömma, för om jag slutar att dagdrömma kanske det händer lite i mitt riktiga liv och inte bara i det jag tänker att jag kanske skulle kunna ha, aj mitt huvud.
jag vill sluta vara så jävla tippad, för hade jag inte varit det kanske det skulle finnas en chans här va...?
jag vill sluta länga till februari, för om jag gör det kommer jag sätta ännu en regel, regel nummer två. FEBRUARI, och det vill jag inte
Jag vill bara lägga mig ner och vakna lite längre fram i livet, när allt är bestämmt redan och jag inte kan göra något åt det
men jag vill verkligen inte få den där känslan i magen varje gång det piper i en mobil, eller blippar på msn, eller något sådant..
jag orkar inte det! inte en jävla orkan till, det finns inte, jag pallar inte det..
Hade du vetat vem jag var, så hade detta inte funnits, detta lilla snöre, som hotar att bli ett rep mellan oss..
du hade inte ens bundiot fast snöret vid min handled, du hade gjort som du gjorde från början, och inte en gång, aldrig någonsin, hade du kollat på mig med de där ögonen, som bara skriker på mig..
inte en gång hade du gjort det
och då hade jag aldrig kollat tillbaka!
OM NI URSÄKTAR
nu ska jag gå och kräka, för jag fick en plötslig våg av illamående
AUF VIEDER
ELSO