Jag VET! nu spelar jag en roll igen - men STOPP! låt mig, snälla..
du ser inte mig sitta vid min skärm, du ser inte mina ögon följa tangenterna jag trycker på, du ser inte mitt leende nu när jag märker att jag kollar för mycker ner i tangentbordet, precis bara fr att ja tönker på vad jag skriver!
låt mig!

jag har idag fått insikt. jag älskar!
jag älskar inte någon, eller något.  Utan jag älskar. med precis varje fiber i min kropp.
jag gick till mini idag, och jag tog av skorna, sådär klyschigt som man bara gör om man e dum i huvuvdet. men jag älskar ju att gå barfota.

pappa skrek "Elsa, låste du?" och jag rös av välbehag i hela kroppen. För att jag ÄLSKAR när pappa ropar mitt namn, då känner jag så jävla mycke, att jag är någons barn! sjukt va?

därimot tror jag inte att jag kommer att älska mer än bara älska mig och vad jag gör.
tyvärr.
det låter också jävligt klyschigt men de får de lov att göra.
jag kan säkert älska, det är inte de. men jag vill inte. Jag vill inte helt enkelt. punkt.

jag har funderat över ifall det är vanligt att känna så, och det tror jag.
det handlar om en gräns som man sätter, och man gör det hela tiden, utan att tänka på det!

om jag är på jobbet, och någon ställer en för personligt fråga, vilket - tro mig- händer oftare än man tror, så sätter jag en gräns. jag sätter ner mig fot, och jag säger stopp.
för att jag är rädd. för vad den andra personen kommer göra med informationen om mig.

är de då samma sak med att älska?
Säger vi nej för att vi är rädda för vad den andra personen ska göra med våra hjärtan?
vi använder isåfall jävligt såliga ursäkter för det.
"jag klarar mig bäst själv" - BULLSHIT! vem ringer akuten när du svimmar?!
"jag kan bara inte helt enkelt" - BULLSHIT! skulla man kunna vara immun mot kärlek??

jag tror tyvär att det är rädslan, och det är inget nytt fenomen. att vara rädd för att älska någon.
 men nu har vi en ny undanflykt: Detta är 2008, det är ute att älska!

är det sant? och isåfall, hur blir de år 2080? 2800?
vad vill vi ha sagt med den meningen? att vår generation är för ball för att älska någon i tyll och med rosor?

är vi rädda för mitt väl andvända ord i denna texten? att falla för klyschan?
för vi vet ju, att ariel blev människa och fick sin prins erik. askungen flyttade till prinsen på slottet. törnrosa vaknade av kyssen och gifte sig. snövit red mot solnedgången med sin älskade.
men när man stänger boken, fortsätter lyckan spira då, eller går de som i verkligheten? i tusen bitar?

jag tror vi har sett för många pretty woman, och along came polly, och breakfast at tiffanys för att tro på kärleken längre.
den har blivit en del av filmen.

det är därför vi väljer in annat i livet, som ska väga upp mot kärleken. bantningsmetoder, dyra vanor, beroenden.
och ändå så vet vi ju att alla drömmer om filmslutet ändå.

jag träffade en interssant människa, vi kallar honom krille. Han pratade om och om igen om hur han ville träffa en lugn tjej. en som kanske inte va så vild. och en som kanske inte va så prålig. Hur han ville slå sig ner med henne, gifta sig, skaffa barn osv. 
Och jag sa till honom" du är nog den första människa jag möter, vars dröm är volvo, villa och vovve!"
Han svara de helt enkelt "ja."

ofta har vi någon utsmyckad dröm om våran framtid. Vi ska ha stora vräkiga lägenheter, skön utsikt. pendla mellan milano och påarp och familjen och skit. leva jetset liv som våra idoler gör, äta gott och vandra södra nöbbelövs gator i skor för fyra tusen. för att vi inte ska vara som alla andra.

men krille ville helt enkelt ha de som kom. och desstomer jag tänkte på det kom ja på det!
krille ville inte ha allt det där! krille struntar banka fan i vad han får, han vill ha någon att älska!
that´s it!

det vi alla strävar efter i våra prunkiga drömmar; att älska.

och jag har då bestämmt, att i min älskade prins påtagande frånvaro, älska allt.
och låta mig älska allt och kanske ingen?
kanske.

men jag är idag 20 år och 350 dagar, ganska exakt, jag kanske älskar om 730 dagar? eller kanske om en.
vem bryr sig, så länge jag älskar farmors köttbullar. pappas skjortot och min egen huvudkudde, behöver väl ingen bry sig.
utom möjligtvis jag, och min otroligt jävligt frånvarande prins!

Arrivedeci
Stella