Jag och min fina charlotte satt idag i solen och lät strålarna kyssa våra sorgliga vita ( nej, inte challes såklart) kider.
Vi disskuterade sånt som hänt oss, aldeles nyligen, och för många år sen.
I går hos Filippa, hade vi en ganska otrevlig händelse, där filippas lillasyster på 14 år, stod i centrum.

men man kan dra en röd tråd; igenom mitt trasiga liv, igenom Challes flackande förr i tiden ( så att säga) och igenom Amandas upplevelse igår: Bekreftelse!

Varför söker vi det hela tiden?
Uppmärksamhet, kärleksfulla handlingar, vi vill synas & höras överallt, och vi gör allt för att uppnå nirvana i utmärkelser av olika slag!

Bekräftelse

Jag är en ganska kaxig människa, det vet ni ju.. Och jag Har haft ett ganska händelöserikt relationsliv om man säger så.
Jag kan utanatt avslöja något säga att minst tre fyra "förhållande" har överlappat varandra och lite då & då har man rendevouz med gamla lovers.. fast jag är ju bara 20..
varför har jag / håller jag på såhär? detsruktivt är det ju, tycker jag egentligen!
Var gång jag tänder en liten låga av hopp i mig, så släcks den lika fort, för SÅNT E LIVET!
men jag får samtidigt bekräftelse. I vart ord: Bekräftelse.
I var beröring: bekräftelse.
Så varför kan vi inte få nog, av bekräftelse.

Unga kvinnor längtar efter händer som drar igenom håret, en mörk mjuk röst som viskar "jag älskar dig, du är perfekt för mig!"
Men om vi någon gång HÖR det, så tror vi inte på det, utan vi viftar bort det, och grusar våra egna öden, och så börjar vi, efter resonlig "sörja-ett-förhållande-tid", att leta efter någon som kan bekräfta oss igen.
Och om vi är riktigt messed up i hjärtat & hjärnan så leder inget ens till förhållanden, utan bara en drös one night stands.
Och håller man på så, så försämras självförtroendet ännu mer, och vet ni vad?
Ja, helt riktigt..
vi är helt plötsligt i ännu större behov av uppmärksamhet; bekräftelse!